Muck, västkusten och midsommar!

”Inga pinna bara timmar – MUCK” Ja så lät det i tisdags när jag utspisade min sista måltid i Valhall på Amf1. Aldrig hade slutet varit så nära och det gick nästan att känna smaken av det så kallade civila mörkret. Det var studenten all over again när plutonen marscherade ut via grinden, och som på ett givet kommando spårade alla. Jag måste erkänna att det nästan var skönare än studenten, väldigt efterlängtat i alla fall.

Ingen tid att förlora, direkt efter muckfirandet bar det av mot västkusten och midsommar. Som tur var vädret på vår sida och vi kunde njuta av den fantastiska utsikten i Smögen. Eftersom jag inte tänkte så långt så lämnade jag kameran hemma och gick miste om en hel del bra bilder. Men Gustav hade i sedervanlig ordning med sig sin, så får hoppas att han kanske delar med sig av dem. =)

Äntligen vår!

Ja, äntligen är det vår! Det är så underbart skönt. Förvisso gillar jag vintern, men nu har jag verkligen längtat efter det varma vädret och de torra vägarna. Solen skiner, dagarna är varma (om det inte skulle blåsa så hemskt mycket hela tiden) och snön är ett minne blott. Att sommarn närmar sig med stormsteg märks också på alla glada motorcyklister som är ute och kör. Tog mig själv en provtur idag. Det kändes lite främmande men samtidigt helt underbart.

~47 pinnar muck!~

En helt ny värld! ;-)

Jag fick en plötslig lust att ventilera mig lite, men tyvärr har jag inte så mycket intelligent att komma med. Vet ju knappt vad som händer i världen nuförtiden, enda tidningen jag har att tillgå är ju aftonbladet. Jag fick min korpralsbefordran vid en melodramisk ceremoni som min pc höll i för någon vecka sen. Annars har det inte hänt mycket, nu ha vi ett litet uppehåll från stridandet.

Just nu snöar det igen. Jag tycker att det borde bli vår nu. Visst tycker jag om vintern, men just nu är jag så trött på slaskandet och snöflingorna med sin beslutsångest. Sen så längtar jag självklart efter att kunna ta fram hojen igen. Tidigare idag så passade jag på att svänga förbi systemet på vägen hem. Först kändes det lite roligt med det klassiska klonkande ljudet, men rätt snabbt så blev det bara jobbigt.

Alice, självklart glömmer jag inte bort dig! Bara att jag och Gustav hade pratat om saken tidigare den veckan. Sen har jag också hört 3%, och det är alltså försvarets del av kakan.

Ladda – ELD!

Idag, tisdag den 23e december, fyller Sveriges drottning Silvia 65 år. Till hennes ära sköt NSKY salut ute på skeppsholmen.
” Salut ges normalt i Sverige på sex officiella salutdagar (se nedan) i en salutomgång om 21 skott med 5 sek mellan skotten med början på första slaget kl 12.00 (sön- och helgdag kl 13.00).
Salut (av latinets salus: hälsa, välfärd) är en hälsning, särskilt militär sådan.”
-Wiki
Till vänster om kanonen står pjäschefen och till höger mekanisten samt laddaren. Att tryck av ett salutskott var rätt fett. Trycket och ljudnivån var så hög att det krävdes både öronproppar och hörselkåpor. Lite synd att de vita tillbehören inte alltid är en del av m/87an.

Nu är det jul igen!

Efter ännu en vecka i Stockholms skärgård så är det nu ”jullov” för mig. Det var alltså förra veckan jag pratar om. Jag har varit hemma och latat mig ända sen i måndags. Härligt värre! Tyvärr så har vädret inte varit speciellt rolig de gångna veckorna, och det gäller verkligen att fånga dagens få ljusa timmar. Det slog mig här om veckan när jag var ute och gick i terrängen ute på Muskö med vapnet i handen hur vacker och speciell skärgården är vid denhär årstiden. Vattnet var helt öde så långt man kunde se, och solen stod så högt den nu kommer vid den här årstiden vilket mera liknade en långdragen solnedgång. Himlen har samma höstfärger som den trötta vegetationen. Och allt kändes plötsligt så dött och fridfullt. Det kändes mera som ett datorspel som utspelade sig i någon öststat, kanske i Tjernobyl. Lite synd att jag inte hade kameran till hands, men en bild hade nog ändå inte kunnat återge stämningen som rådde.

Nu ser jag ut som ett mufflon… God jul!

Lumpen, högskoleprovet, lumpen, snö och mera lumpen…

Mycket har hänt sen senast, och än en gång måste jag se mig själv besegrad. Totalt chanslös i den ständiga kapplöpningen med tiden. Vad ska jag säga, den fuskar helt enkelt. Efter att ha avklarat soldatprovet och en hel del materielvård så lämnade hela plutonen Kungsholmen och Karlskrona för gott. Sedan dess har det varit fullt ös i Stockholm med befattnings- och fortsatt soldatutbildning. Jag har även hunnit med det ”normala” högskoleprovet samt det militära högskoleprovet. Högskoleprovet gick helt okey trots att jag satt i mina egna tankar helt omotiverad under hela provet. Enda anledningen till att jag gjorde det var nog för att försvarsmakten betalade (tack Gustav <3). Det militära högskoleprovet var däremot mycket roligare. För dem som mönstrat så påminner det om inskrivningsprovet, fast mera omständigt (typ mycket mystiska former och sånt). Sedan började snön falla, och ett tag såg det ut som om det skulle vara fram till jul. Det var riktigt mysigt att betrakta inifrån värmen. Mitt i snöyret fortsatte utbildningen och förberedelserna för den kommande veckan.

Den nästkommande veckan började med en stridsbåttur ut till Utö, där vi fortsatte med terrängbil och till fots. Snön hade smällt, men det var fortfarande kyligt ute och regnet låg i luften. Trots det dåliga vädret och lite sömn gick veckan oväntat fort. Ingen hade helt enkelt tid att frysa eller vara trött, ständigt fanns det nya uppgifter att lösa. Det blev bland annat mycket strid, och med tanke på att en soldat hittade lite extra ammunition när han pissade i skogen var det bara att skjuta på.

På fredagen klämde befälen in en baskerceremoni. Så veckan slutade med att hela plutonen fick resa hem i m/87.

”Fält är bäst!”

Ja, så lät det t.o.m. när regnet öste ner på oss och tälten började läcka. Kaminerna slocknade och all ved var sjöblöt, men det hindrade knappast 4:e pluton från att fortsätta verka…

Nu är jag hemma igen efter drygt en vecka ute i terränglådan. Det var verkligen en upplevelse och som extra spänning i tillvaron var jag plutonbefäl. Det hela började med att vi efter lunch åkte ut till Rosenholms övningsområde och letade upp en lämplig plats för vår krigsförläggning. Till skillnad från förra gången ute i fält så betydde krigsförläggning att vi hade ljud och ljus disciplin, förläggningen skulle maskeras med kamouflagenät samt att skyttevärn och eldställningar skulle placeras ut. När vi väl blev klara så var det mörkt sen länge, och det var bara att krypa ner i sovsäcken för lite välbehövd sömn.

Redan på eftermiddagen nästa dag satt vi på bussen på väg till Marinbasen igen. Så fort vi låst in vapnen bar det av till kyrkan för soldaterinran. Mycket snack och en del vacker musik framförd av marinens musikkår senare så var vi äntligen soldater i befälens ögon. Efter lite tårta och kaffe (och toabesök med rinnande vatten) så var det raka spåret ut till den beälskade terränglådan. NU var hotbilden ännu högre, så förutom eldvakter vid kaminerna skulle vi även ha en dubbelposterandepatrull hela natten, nu fick alltså ingen sova hela natten, utan hur man än gjorde fick flera personer postera två timmar.

Veckan flöt på med mycket varierande övningar, förutom det vanliga närkamp, sjukvård och skjutandet var det en hel del fältorienterande lektioner. Så som just gammal hederlig orientering med karta, kompass och AK5a, och markstrid i såväl öppen som tät terräng. Trots att man var betydligt tröttare än på kasernen tyckte jag att man lärde sig väldigt mycket. Mot slutet hade vi sedan olika “slutövningar” där vi fick kombinera allt vi lärt oss. En av de mest uppskattade och den helt klar tyngsta övningen var en spaningsövning. I olika grupper fick vi varsin karta med olika militära objekt utmärkta. Vår uppgift var att utan att bli upptäckt samla in information vid varje objekt, samt att observera fientliga patruller. Det är läskigt hur nära man kan komma andra utan att bli upptäckt med rätt maskering, det som oftast avslöjar en är ju faktiskt pipan på vapnet.

Efter nästan en vecka flyttade vi förläggningen till NBC-banan som var en inhägnad fredszon. Där fick vi lite mer sömn och återhämtning ett par dagar. Vi hade bland annat en brandövning som involverade napalm, samt en övning med skyddsdräkt i tårgaskammare. Tårgasen var ca 50 gånger starkaren än den som polisen använder. Det var helt sjukt att andas in gasen utan skyddsmask, trots att det var en lägre dos än tidigare.

Sista dagen samlade vi hela kompaniet på en skjutbana för en slutövning med skarp ammunition. Det var en ganska fet känsla att se alla där. Övningen var uppdelad i olika faser. Först fick man slåss mot en fiende i närkamp utan vapen tills han var helt bekämpad samt springa en del i stridsutrustningen, direkt därefter plockade man upp vapnet och fick försvara sig mot en ny anfallande fiende med träpåk som det gällde att få ner på marken så snabbt som möjligt. Därefter tog man två steg mot skjutbanan och fick skjuta mot olika mål som övningsledaren slumpade fram, och när första magasinet tog slut var det bara att gå ner på knä, ladda om och fortsätta eldgivningen. Svettigt värre! Därefter bar det av tillbaks till basen för lite avslappnande vård.

Kort och gott går tiden jävligt fort när man är i lumpen, och hur jävligt läget än är så går det alltid att ha kul. Höger-vänster-om marsch!

Hemma igen!

Under den gångna veckan har vi haft mycket sjuktvård och CBRN, även en hel del fys. För att skydda oss mot CBRN-vapen (chemical biological radiological nuclear) så har vi fått utbildning på försvaret skyddsmask (ej gasmask!! ) och vätskeskydd. Skyddsmasken ska enligt befälen vara en av de bästa som finns. Man har fortfarande ett brett synfält, och kan även dricka genom den. Vi hade t.o.m. en i plutonen som lyckades röka genom den…

För att få en uppfattning om hur otrevlig dräkten var att jobba i under en längre period så körde vi ett kort fyspass med den på. Efter fem minuter var det rena regnskogen där inne. Vi fick även ett gaslarm som varade 40min under en marschträning, som endast krävde skyddsmasken. Jag konstaterade ganska snabbt att om man andas precis som när man dyker, långa djupa andetag, så är masken inte allt för jobbig att gå med.

Nu ska jag ta och njuta av ledigheten och ladda upp inför de kommande två veckorna då vi ska ut i fällt igen. Fast denna gång är det på fientligt territorium. Vi får se hur det går…

Första permisen i Stockholm

Det känns som evigheter sen jag var “hemma”.  Det gav en såndär pirrande magkänsla att träffa vänner och se omgivningen igen. Eftersom vi aldrig får en ledig sekund nere på basen så har jag inte haft speciellt mycket tid att tänka på allt man saknar. Tiden har som vanligt bara rusat fram, det känns som om det bara var några timmar sen jag kom hem, och ska till centralen om tre timmar.

Det må vara slitit till och från (mest till!), men lumpen har även sina goda stunder. De allra flesta i plutonen är sjukt sköna, och vi har redan tokmånga härliga minnen tillsammans. Även om befälen gör sitt bästa för att göra tillvaron so odräglig som möjligt. Från morgon till kväll är det vapenträning, närstridsträning, sjukvård och vård. Förra veckan fick vi prova på fällt i tre dagar, och som friluftmänniska tyckte jag att det var otroligt roligt. Dock tyckte jag att man fick lite för lite sömn, och så kände man sig konstant ofräsch. Fast att få krypa runt i skogen med full stridsutrustning, kamouflagefärg i ansikte och med en halv buske på huvudet gjorde det fett värt ändå.

I brist på andra bilder kan ni få gissa vad det här är…

Jag får se till att ha lite coola bilder till nästa inlägg!

Sista dagen på jobbet och snart lumpen!

Puh! Hela lovet har bara rusat förbi! Trots att jag inte hunnit göra allt och träffat alla jag velat så har det funkat rätt bra ändå. Jessie har ju haft sin 18års fest, så har jag hunnit med en segling till, och så klart har det varit en del jobbandes. I söndags var sista dagen på jobbet, för nu i alla fall, så jag fick påhälsningar ute på go-kartbanan av gustav, stina, alice och jessie. Vroomvrooom. Nu är det bara ett par dagar kvar tills jag måste lämna min motorcykel för lumpen. Både kul och trist, men jag vet exakt vad jag ska göra första permisdagen!

Hela inlägget var skrivit och publicerat från en macbook. Mycket imponerande med det här OSX =)