Nu börjas det igen…

Nu är det slut på det roliga, men jag ska inte klaga, för jag hade det väldigt kul förra veckan. Det började på torsdagen då jag hämtade Nina och Linnéa vid centralstationen och körde dem till deras vandrarhem. En ganska mysig båt förtöjd vid Södermälarstrand. Note to self: när smålänningar säger rigefjord menar de självklart Rygerfjord. =P Och stackarna såg aldrig röken av den där snön som jag lovat dem, det blev helt plötsligt plusgrader när de kom. Jag skyller på den globala uppvärmningen, just det sluta åk dedär stora smutsiga bussarna och ta hojen. Men de fick i alla fall se gamla stan och åka upp i Kaknästornet (yay!). Men nu har de vallfärdat hem till de småländska skogarna igen. Under lördagskvällen så bjöds de på film hemma hos Tess, som varit borta i nästan en månad. Helt klart en lyckad helg, men nu är det back to reality. I skolan kastar de både nya arbeten och prov på oss från alla olika håll. Gäller att hålla ut fem veckor till, sen är det jullov!

Dagar kvar till jullovet: 32

Mellankrigstid

Det märks verkligen att det är en ”mellankrigstid” i skolan just nu. Först pressade alla lärare in sina prov innan höstlovet, och nu är det värsta torkan i två veckor framöver innan julrushen av prov sköljer över oss. Det leder till att vi har mycket grupparbeten och ”eget arbete” i ett flertal ämnen. Har bara en till två lektioner per dag denhär veckan, sköööönt! Men det gäller att inte lata sig för mycket, så att man inte har kvar alla inlämningsuppgifter när proven börjar sen.

För övrigt så börjar det bli vinter på riktigt nu, ”snön” har legat i flera dagar, och det är nästan typ minusgrader även på dagen. Vilken tur att jag har en så varm rock då.
Och på tal om snö, så kommer mina snöälskande vänner från Småland upp till Stockholm imorn! Hoppas att det faller lite riktig snö ikväll för eran skull.

*Note. Imorse hittade jag en ganska spännande artikel i svenskan, där de skriver att körkortet fyller 100år i år, och att det firas med ett nytt och säkrare körkort. Men wikipedia tycker inte att körkortet grundades 1907..

Trådlös blixt – Woot!

Nu är första helgen sen lovet nästan över. Det känns som om den bara passerat under näsan på mig. Kanske för att jag till mestadels sovit bort den. Det är sex hela veckor kvar till Jullovet. Buhu! Skolan tar fan kål på en, t.ex. ska vi i engelskan läsa Wuthering Heights. Liksom wtf?!

Nåja, nu har i alla fall snön fallit igen, och den ligger fortfarande kvar efter ett dygn. Yay! Hoppas vi får lite riktig snö nu som håller i sig ett tag, och inte bara en massa slask. Men vem vet med den globala uppvärmningen och allt som händer just nu. Snön i kombination med de kalla och mörka dagarna gör en ju lite sugen på levande ljus och julmusik. Vad gör man inte för att hålla modet uppe…

Med de mörka dagarna tänkte jag att det är ett ypperligt tillfälle att utforska några av de avancerade funktionerna hos min blixt. Eftersom min kamera tydligen skulle ha stöd för trådlösa blixtar så var jag ju tvungen att testa detta. Det visade sig otroligt enkelt att få kameran och blixten att kommunicera trådlöst, efter fem minuter gjorde den exakt som jag ville. Min första tanke var att, det här måste vara det bästa sättet att ”teamflasha” någon. Men när jag väl kommit över nyhetens behag, så började jag experimentera med lite konstruktivare användningar för min nya upptäckt. Tycker att man fick en helt annan rumsbelysning (konstigt då ). Gillar bilden på glasen.. =) Jag vill lära mig mer om fototekniker!

Och om nån undrar varför blixten sitter på ett annat kamerahus, så är det för att de jävlarna på flygplatsen i Atlanta snodde foten som man monterar blixten på.

Automatlåda – Djävulens skapelse?

Suck! Idag hade vi ännu ett fysikprov… riktigt svårt var det, och tiden var riktigt knapp. Nationella nästa =/ och sen ett prov till, sen är kursen över. Suck!

Jag har även för första gången i mitt liv kört en automatväxlad bil (skratta på ni bara!). En BMW X3 med nån typ 3liters biffmotor. Seriöst wtf?! Finns bara två pedaler, och man gasar och bromsar aldrig samtidigt, dvs. vänsterfoten används aldrig, den bara häger där. Helt sjukt att komma till en korsning och bara trycka på bromsen. Man kunde ju tom. stanna med en ”växel” i, och justdet, det fanns ju 200 olika ”växlar” ändå. Kan iofs. förstå att folk som kör mycket inne i stan kör med automatlåda. Men det känndes fortfarande lite fel, man kör inte bil utan att växla, det var som att döda det roliga i att köra. Dock måste jag ge den lite beröm i sportläge. Jaevlar vad bilen sköt i väg med plattan i botten, och sjukt bra övergång till nästa växel precis inom torque-området (nu jämför jag alltså med mig själv, nån pro kan säkert växla bättre än lådan). Sen hade den ju också nåt semiautomatläge, där man kunde växla upp och ner själv, men den kopplade. Jag tror ändå att jag håller mig till manuell låda så länge det finns kvar. I övrigt så var ju bilen fett nice, man satt riktigt lyxigt, samtidigt som det var bra drag i den.

Nu har jag fått en sticka i fingret som gör sjukt ont, så får avsluta här.

Edit: För er som undrar, så hade historien med stickan (glasbiten?) ett lyckligt slut. Trots råden från Småland ”Har vi ont ngnstans så amputerar vi det..”, så valde jag att inte amputera, utan att operera. Efter dryga 45minuters kirurgiska ingrepp vid Trebackavägens Universitetssjukhus så kunde överläkaren konstatera att jag var 100% stickfri i tummen.

Udda kemihumor

Dagens kemilektion var ett sånt där tungt teoripass, med mycket uppbyggnad och namngivning av organisk kemi. Jag vet inte om det är jag som bara var trött, men jag liksom de flesta andra killarna i klassen fann det ganska roligt när en onämnd tjej i klassen skulle namnge en söt liten molekyl. ”Butanal!” utbrister hon stolt, och tittar frågande på oss killar som garvar ganska glatt. Det var inte förens vid lunchen som hon förstod vad hon sagt. I don’t blame her, alla är vi trötta efter lovet. Men det var ganska otippat och förgyllde dagen.
Slut på det roliga, och åter till mina fysikböcker.

Mycket spännande post

Det är inte ofta som jag får fysisk post adresserad till mig. Men idag så fick jag inte bara en utan två saker på posten, och nej, det var inte 2st räkningar. Först och främst så fick jag ett vackert vykort från Tess och Carro som nu varit i London i över två veckor. Hallå! Vi saknar er här hemma, men tänk inte på oss, inte ofta man får roa sig på skoltid. Det låter i alla fall som om de har fullt upp med att shoppa skallen ur led.
Sen så var det en postavi för den efterlängtade sporthojströjan. Riktigt fin blev den, med stort och tydligt tryck ”Spara dyra busspengar –åk hoj-”. Undrar vad Sara säger när (om) hon lyckas att se den.
Men nu får jag allt ta och återgå till fysiken.

Borta bra men hemma bäst

Att vakna upp hemma, i min varma mjuka säng är fan obeskrivligt skönt. Hur bra man än haft det borta så slår inget att vakna hemma, riktigt utvilad. Den senaste veckan har jag fått uppleva en otalig mängd roligheter, som vi kanske inte ska gå in närmare i detalj på, och dessutom lärt känna fler nya människor än vad som går i min klass. Justdet, jag har varit i Småland, och det har varit helt underbart. Jag måste erkänna (ganska pinsamt, men sant) att när jag körde ner, så satt jag och målade upp framför mig scenariot: Stockholmshatande lantisar som drack sitt hembränt 24/7 och inte gick att förstå ett ord av. Okey, kanske inte riktigt så, men nåt i den stilen. Men det säger ju mer om mina erfarenheter av Sverige och mina fördomar än som smålänningarna. För nu i efterhand så undrar jag hur fan jag fick de där fördomarna, fast vissa stämde ju lite, alla viste liksom vem alla var och så, men inte som jag överdrev det. Verkligen alla jag träffade och lärde känna var genuint trevliga, och det gick jättebra att förstå dem, trots att de sa middag om lunch (kanske logiskt, men å så förvirrande), och envisades med att hela tiden lägga till ett ”la” mellan orden.

Trots deras vänlighet går det inte att bortse ifrån att det faktiskt blev en mindre kulturkrock. Speciellt i trafiken, det var verkligen ”gällande hastighetsgräns + moms”. Och när vi skulle hämta mjöl och jäst, så fyllde vi baksätet med 6 pers, och två i bagageutrymmet, jag tror att min ansisktsmin återspeglade min förvåning, för Ellen försäkrade mig med en lugn röst, ”så här gör vi i Småland”. Vilket jag fick höra igen när vi plankade in i bokskogen (fråga inte), och visst så överlevde jag. Nu är det nästan med en tår i ögat som jag tittar på de skitkassa bilderna jag tog, och det gör lite ont, men jag ser verkligen fram emot nästa resa ner till Småland. För det här var garanterat inte min sista resa in i de mörka skogarna.