Idag är det den 4 april. Låter datumet bekant? I alla fall för dagy elever borde det ringa en klocka… En varningsklocka! Det är nämligen deadlinen för projektarbetet, inklämt mitt bland alla skivor. Vanligtvis är skolan helt tom när vi slutar kvart över tre på fredagar, men denna fredag var ett undantag. Vid alla datorer satt det människor, helt utslitna och sönderstressade. De få skrivare som fortfarande fungerade gick på högvarv.
Jag måste erkänna att det var en otrolig lättnad att dumpa den fortfarande varma bunten papper i min handledares fack. För i en veckas tid har jag suttit framför datorn från och med det att jag kommit hem tills ögonen börjat strejka. Jag har för vana att öppna fönstret när det är fint väder ut, vilket det av en händelse råkat vara den gångna veckan. Ni anar inte hur frustrerande det är att höra alla motorcyklister leka ute i det fina vårvädret. Det var till och med ett helt gäng som uiila förbi, men i all min frustration kan jag inte låta bli att bli glad ändå. Som grädde på moset mötte jag en traktor som sopade gatan från löv och grus på väg till skolan. Helt klart ett tecken tänkte jag. Så när skoldagen var över rusade jag hem för att rulla ut hojen ur garaget. Det var visserligen inte första gången jag luftat henne i år, men det kändes ändå som om jag inte åkt hoj på flera år. Efter en stillsam uppvärmning i lugna djursan så bar det iväg på äventyr. Meningen med livet, universum och allting blir så uppenbart när man susar fram och ligger i varenda kurva så att asfalten rusar förbi under knäet. Då vet man att man lever! 
Nu är jag så trött på att skriva så att jag nästa spyr över tangentbordet. Ha en trevlig helg!
