”Fält är bäst!”

Ja, så lät det t.o.m. när regnet öste ner på oss och tälten började läcka. Kaminerna slocknade och all ved var sjöblöt, men det hindrade knappast 4:e pluton från att fortsätta verka…

Nu är jag hemma igen efter drygt en vecka ute i terränglådan. Det var verkligen en upplevelse och som extra spänning i tillvaron var jag plutonbefäl. Det hela började med att vi efter lunch åkte ut till Rosenholms övningsområde och letade upp en lämplig plats för vår krigsförläggning. Till skillnad från förra gången ute i fält så betydde krigsförläggning att vi hade ljud och ljus disciplin, förläggningen skulle maskeras med kamouflagenät samt att skyttevärn och eldställningar skulle placeras ut. När vi väl blev klara så var det mörkt sen länge, och det var bara att krypa ner i sovsäcken för lite välbehövd sömn.

Redan på eftermiddagen nästa dag satt vi på bussen på väg till Marinbasen igen. Så fort vi låst in vapnen bar det av till kyrkan för soldaterinran. Mycket snack och en del vacker musik framförd av marinens musikkår senare så var vi äntligen soldater i befälens ögon. Efter lite tårta och kaffe (och toabesök med rinnande vatten) så var det raka spåret ut till den beälskade terränglådan. NU var hotbilden ännu högre, så förutom eldvakter vid kaminerna skulle vi även ha en dubbelposterandepatrull hela natten, nu fick alltså ingen sova hela natten, utan hur man än gjorde fick flera personer postera två timmar.

Veckan flöt på med mycket varierande övningar, förutom det vanliga närkamp, sjukvård och skjutandet var det en hel del fältorienterande lektioner. Så som just gammal hederlig orientering med karta, kompass och AK5a, och markstrid i såväl öppen som tät terräng. Trots att man var betydligt tröttare än på kasernen tyckte jag att man lärde sig väldigt mycket. Mot slutet hade vi sedan olika ”slutövningar” där vi fick kombinera allt vi lärt oss. En av de mest uppskattade och den helt klar tyngsta övningen var en spaningsövning. I olika grupper fick vi varsin karta med olika militära objekt utmärkta. Vår uppgift var att utan att bli upptäckt samla in information vid varje objekt, samt att observera fientliga patruller. Det är läskigt hur nära man kan komma andra utan att bli upptäckt med rätt maskering, det som oftast avslöjar en är ju faktiskt pipan på vapnet.

Efter nästan en vecka flyttade vi förläggningen till NBC-banan som var en inhägnad fredszon. Där fick vi lite mer sömn och återhämtning ett par dagar. Vi hade bland annat en brandövning som involverade napalm, samt en övning med skyddsdräkt i tårgaskammare. Tårgasen var ca 50 gånger starkaren än den som polisen använder. Det var helt sjukt att andas in gasen utan skyddsmask, trots att det var en lägre dos än tidigare.

Sista dagen samlade vi hela kompaniet på en skjutbana för en slutövning med skarp ammunition. Det var en ganska fet känsla att se alla där. Övningen var uppdelad i olika faser. Först fick man slåss mot en fiende i närkamp utan vapen tills han var helt bekämpad samt springa en del i stridsutrustningen, direkt därefter plockade man upp vapnet och fick försvara sig mot en ny anfallande fiende med träpåk som det gällde att få ner på marken så snabbt som möjligt. Därefter tog man två steg mot skjutbanan och fick skjuta mot olika mål som övningsledaren slumpade fram, och när första magasinet tog slut var det bara att gå ner på knä, ladda om och fortsätta eldgivningen. Svettigt värre! Därefter bar det av tillbaks till basen för lite avslappnande vård.

Kort och gott går tiden jävligt fort när man är i lumpen, och hur jävligt läget än är så går det alltid att ha kul. Höger-vänster-om marsch!